Hon är ju så pigg

Ja så här ser vi oftast Nela. Pigg och glad 3,5 åring full av energi. Det finns endast ett tillfälle då hon inte är det och det är när vi måste hjälpa henne att tömma lilla magen. Vi har haft jobbiga dagar med oro och jobbigheter med hennes mage som tog bort den lilla energi som jag kämpat upp de senaste 3 veckorna.

Ni som inte vill läsa mitt "låpiga" ältande kan sluta här för just nu behöver jag skriva av mig allt som bubblar upp igen.

Jag klandrar ofta mig själv och ger mig skulden till varför det är som det är och har varit i 3 år. Innerst inne vet jag att så är inte fallet så i dessa lägen behöver man som förälder bara höra att vi gör så gott vi kan. Vi har en läkare som varit med sedan dag ett då hon 7 månader gammal första gången blev inlagd, fick dropp och fick genomgå obehagliga undersökningar. Jag kommer aldrig glömma då läkarna och sköterskor kom ut från undersökningen och förklarade att det kunde vara en allvarlig sjukdom (hirshsprung) och att det kunde behövas opereras bort en bit av tarmen.
Inte heller de 3 gångerna då vi tvångshöll henne på röntgen bordet och skräcken lös i ögonen. Detta skulle "bara" behöva göras en gång men då hon var total förstoppad de 2 första så blev det 3.

...eller första gången hon skulle sövas och de stack mitt barn i 40 minuter. I det läget höll jag mig stark men inte då hon somnade, då brast det...

...eller andra gången då hon sövdes och det blev komplikation med inre blödning och vi blev kvar i Lund...

...eller tredje gången då hon sövdes hade hon fått ett andningsuppehåll och detta var viktigt att tala om i framtiden om hon skulle sövas..

...fjärde gången var vi såklart sjukt oroliga men då gick det snabbt och bra. Vi skickades hem i tron om att nu skulle allt bli bra. Då var hon ett år.
Månaderna efter det var följt av en mardröm med fortsatta besök på sjukhuset med lavemang och undrande läkare som sa fortsätt med microlax 3 ggr i veckan hemma och dubbel dos av medicin så hoppas vi att det rättar till sig. Det gjorde det inte. Först då hon var 1,5 så byttes den medicin hon äter och sedan dess har vi klarat det med den och klyx hemma några gånger på dessa år.

Det är ju såklart mycket bättre men varje gång det blir stopp undrar vi varför? Ska det vara såhär? Vad gjorde vi nu för tokigt? Har hon ätit något hon inte ska? Ska vi våga ta bort all medicin och prova alternativ? Alla känslor och rädslan kommer direkt. Men efter att nu ha pratat med läkaren igen kan vi inte annat än att lita på det han säger och sluta göra allt för att hitta en lösning för det finns nog tyvärr inte. Vi kan bara hoppas att det ordnar sig när hon blir äldre...

Ett samtal ska jag ringa i morgon. Tack fina vän J som är så full med omtanke och kärlek. Det är en styrka, var rädd om den!

Kramelikram